Chrille & Saga | Journey to Paradise

28 days... 6 hours... 42 minutes... 12 seconds. That... is when the world... will end.
 
HomeHome  FAQFAQ  SearchSearch  MemberlistMemberlist  UsergroupsUsergroups  RegisterRegister  Log inLog in  

Share | 
 

 D. E. P. R. E. S. S. I. O. N.

Go down 
AuthorMessage
Chrille
Admin
avatar

Posts : 42
Join date : 2018-05-23

PostSubject: D. E. P. R. E. S. S. I. O. N.    Sun Aug 05, 2018 8:31 pm

Det var längesen vi använde våra forum. Saknar det. Även om vi aldrig använde dem jättemycket, kan jag ändå känna en viss nostalgi. Minns exempelvis vår klädtråd i saga.forum24.se, där jag skapade min ytterst vackra trosprototyp till dig, "Chrille's property," och det var redan den 8 April, d.v.s vi hade inte ens pratat i 4 veckor då. Tycker det gick ganska snabbt i vår relation, under en månad och redan prata om sådant, absolut inget jag brukar göra. Hihi.

Sen minns jag så klart det berömda datumet, 23 Maj, dagen då du ÄNTLIGEN beslutade sig för att skicka en lättklädd bild till mig. Blev lite förvånad, hade faktiskt inte räknat med det, men blev varm i hjärtat att du vågade. Blev även varm på diverse andra ställen på kroppen, hihi, visste ju att du såg bra ut, men hade aldrig sett din kropp på det sättet - tyckte du såg helt fantastisk ut. Sjukt sexig. Och ju fler bilder du skickade, desto starkare blev den känslan. Dock så har jag alltid värderat din personlighet allra mest, och framförallt hur väl vi klickat och hur bekvämt och tryggt allt känts.

Så jag skall ju inte sticka under stolen med att det tagit mig hårt att "förlora dig" under så pass lång tid nu, har känts väldigt ensamt, tomt, deprimerande, är ju inte heller van att kunna lita på folk och kände verkligen att jag kunnat det med dig, så blev ju lite som en chock när du bara försvann. Och då kommer ju även dem negativa tankarna undan för undan, tänker att du inte bryr dig om mig längre, att du tappat intresset, att vi aldrig mer kommer prata osv. Blev också lite sårad & bitter efter mitt ljudklipp jag skickade, blev helt ignorerad efter det, och tyckte ju trots allt det var lite jobbigt att "lämna ut sig" på det sättet, och att sedan inte få någon kommentar på det alls kändes lite som en diss. Svårt att inte tolka det på något annat sätt.

Är ju inte heller van att bli prioriterad som förstaval, så förbereder mig alltid på att bli besviken, känns alltid närmare till hands att saker och ting kommer gå åt helvete än bra. Men samtidigt så kändes vår relation alltid annorlunda, just för att vi är så pass lika. Så trots mina vanligtvis negativa tankar, blev jag mer och mer positiv ju längre vi pratade, och ju mer intima vi blev, och det gjorde väl att jag tog det här långa avbrottet mellan oss ännu hårdare. Och de gånger jag försökt prata så har du verkat så ointresserad. Som att jag tränger mig på. Som att jag egentligen bara borde lämna dig i fred.

Samtidigt så är jag medveten om att jag kan ha fel. Att mina negativa tankar inte alltid är att lita på. Att det kan finnas logiska förklaringar till varför saker och ting blivit som dem blivit, och det behöver inte nödvändigtvis ha något med mig att göra. Innan vårt avbrott var ju allt jättebra, och du verkar ju ha öppnat dig för mig på ett sätt du aldrig gjort tidigare, haft känslor du aldrig haft förr, delat med dig av intima grejer du aldrig gjort förr, varit kåtare än du nånsin varit förr, tar man allt det där i beaktande så blir det allt svårare att ta mina negativa tankar på allvar. Det finns liksom ingen "bra anledning" att du skulle ha tappat känslorna för mig.

Kanske tänker du snarare precis som mig. Kanske ligger du i sängen och tänker att jag tappat sugen för dig. Att jag inte längre är intresserad, att jag inte orkar vänta, kanske känner du dig otillräcklig, kanske skäms du för dig själv, kanske orkar du inte ens prata, kanske vill du bara dra täcket över huvudet och sova. Kanske är inget av det som hänt, eller avsaknaden av det som hänt senaste veckorna, något personligt mot mig alls - utan bara ett sätt för dig att hantera dina djupa svackor. Perioder där livet känns skit. Perioder där du hatar dig själv. Perioder där du helt enkelt inte orkar umgås, prata, involvera dig med något eller någon.

Jag vet inte. Det är så klart svårt för mig att veta. Men jag önskar jag kunde gå in i ditt huvud och kropp och känna, åtminstone för ett ögonblick, vad du går igenom så att jag kunde förstå på ett djupare plan. Jag vet mycket väl hur det känns att må skit, men det brukar inte te sig på det här viset för mig, och eftersom jag inte har någon erfarenhet av att umgås med deprimerade personer (utöver mig själv), är detta en ny lärdom. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Samtidigt vill jag så klart finnas där för dig, men svårt att finnas för någon som inte vill ha med mig att göra. Hur jag känner för allt det här varierar från dag till dag. Ibland är jag bitter, ibland sårad, ibland förstående, ibland tänker jag inte på det alls.

Hur som helst så finns jag här för dig, om du vill och orkar prata, ju mer du öppnar dig desto bättre trots allt. Det finns ingenting du inte kan berätta för mig. Jag vill att du ska känna dig bekväm att säga allt, precis allt, till mig. Och hoppas så klart också att du inser att jag bryr mig massor om dig och lider av att se dig må dåligt, och att du absolut inte behöver oroa dig för att jag inte längre gillar dig, för det gör jag, massor. Men samtidigt är det svårt för mig också, som du säkert förstår, och känns väl inte som att stänga ute mig helt och hållet är särskilt schysst gjort. Men försöker intala mig själv att du inte gör det med flit.

Avslutningsvis så tänkte jag länka till en spellista på Youtube jag gjort, olika personer som talar om depression. Flera av dem med olika typer av lösningar, sätt att bearbeta känslorna, vet inte om sånt här intresserar dig alls - men vet av egen erfarenhet att det brukar hjälpa att se/läsa/lyssna till folk som vet vad jag går igenom. Så såna här typer av videos brukar jag själv gå igenom när jag mår dåligt, om inte annat för att få inspiration och perspektiv. Kommer uppdatera då och då.

https://www.youtube.com/playlist?list=PL8gxYsQy4z1HljFbiUGx-4JLmVIbtNnKD

Kanske känner du precis som tjejen i den här videon?


Last edited by Chrille on Mon Aug 06, 2018 4:00 am; edited 6 times in total
Back to top Go down
View user profile http://saga.swedishforum.se
Chrille
Admin
avatar

Posts : 42
Join date : 2018-05-23

PostSubject: Re: D. E. P. R. E. S. S. I. O. N.    Sun Aug 05, 2018 8:57 pm

Jordan Peterson är mannen jag valde som min middagsgäst, om du minns våra frågor vi gjorde, otroligt kunskapsrik kille som arbetat som psykolog i 30 år, blivit ett stort namn senaste åren av diverse olika anledningar, och skrev en bok nyligen som heter 12 Rules for Life som blivit en världshit. Han har många klipp på Youtube värt att ses. Här är ett av dem som behandlar depression:

Jordan Peterson - Advice For People With Depression


En annan otroligt inspirerande kille, Jocko Willink, som varit Navy Seal Commander i 20+ år, som jag faktiskt upptäckte för bara några dagar sedan
via en podcast av Tim Ferriss, talar här om ett unikt men väldigt starkt sätt att se på saker som händer en i livet, "Good":



Last edited by Chrille on Wed Aug 08, 2018 5:50 pm; edited 1 time in total
Back to top Go down
View user profile http://saga.swedishforum.se
Chrille
Admin
avatar

Posts : 42
Join date : 2018-05-23

PostSubject: Re: D. E. P. R. E. S. S. I. O. N.    Sun Aug 05, 2018 9:24 pm

MY TOP 5 DAILY HABITS for Beating Depression, Anxiety, & Depersonalization


Last edited by Chrille on Sun Aug 05, 2018 11:34 pm; edited 1 time in total
Back to top Go down
View user profile http://saga.swedishforum.se
Chrille
Admin
avatar

Posts : 42
Join date : 2018-05-23

PostSubject: Re: D. E. P. R. E. S. S. I. O. N.    Sun Aug 05, 2018 11:30 pm

CARA DELEVINGNE ON DEPRESSION


Last edited by Chrille on Wed Aug 08, 2018 5:49 pm; edited 1 time in total
Back to top Go down
View user profile http://saga.swedishforum.se
Chrille
Admin
avatar

Posts : 42
Join date : 2018-05-23

PostSubject: Re: D. E. P. R. E. S. S. I. O. N.    Sun Aug 05, 2018 11:36 pm

OVERCOME DEPRESSION AND ANXIETY - Motivational Video


Last edited by Chrille on Wed Aug 08, 2018 5:49 pm; edited 1 time in total
Back to top Go down
View user profile http://saga.swedishforum.se
Chrille
Admin
avatar

Posts : 42
Join date : 2018-05-23

PostSubject: Re: D. E. P. R. E. S. S. I. O. N.    Sun Aug 05, 2018 11:39 pm

Det här är något vi båda borde prova.
Teorin är att ens kroppsspråk kan förändra ens syn på sig själv.

Your body language may shape who you are | Amy Cuddy


Last edited by Chrille on Wed Aug 08, 2018 5:49 pm; edited 2 times in total
Back to top Go down
View user profile http://saga.swedishforum.se
Chrille
Admin
avatar

Posts : 42
Join date : 2018-05-23

PostSubject: Re: D. E. P. R. E. S. S. I. O. N.    Wed Aug 08, 2018 4:36 pm

Vi provade 3-4 avsnitt av Prison Break. Men du var inte såld på den. Men huvudkaraktären av den serien, Wentworth Miller, är en person jag fick upp ögonen för långt efter seriens slut. Inte för att han var en så fantastisk skådespelare. Utan för att han visste hur det var att inte vilja leva längre, av att vara tyngd av depression, av att vara så förtvivlad och utom sig av hopplöshet att varenda dag kändes som en evighet. En evighet man bara ville sova sig igenom. Jag hittade hans FB-sida p.g.a en meme. En meme som gjorde narr av hans vikt. Han var väldigt smal och ansågs av många som ett sexobjekt under sin tid som Michael Scofield i Prison Break. Men efter seriens slut, under en promenad, togs en bild på honom där han blivit tjock. Bilden spreds i sociala medier och folk gjorde sig lustiga över honom.


...Men så kom en dag där han svarade...

"Today I found myself the subject of an Internet meme. Not for the first time.
This one, however, stands out from the rest.
In 2010, semi-retired from acting, I was keeping a low-profile for a number of reasons.
First and foremost, I was suicidal.

This is a subject I've since written about, spoken about, shared about.
But at the time I suffered in silence. As so many do. The extent of my struggle known to very, very few.
Ashamed and in pain, I considered myself damaged goods. And the voices in my head urged me down the path to self-destruction.

Not for the first time.

I've struggled with depression since childhood. It's a battle that's cost me time, opportunities, relationships, and a thousand sleepless nights.

In 2010, at the lowest point in my adult life, I was looking everywhere for relief/comfort/distraction. And I turned to food. It could have been anything. Drugs. Alcohol. Sex. But eating became the one thing I could look forward to. Count on to get me through. There were stretches when the highlight of my week was a favorite meal and a new episode of TOP CHEF. Sometimes that was enough. Had to be.
And I put on weight. Big f--king deal.

One day, out for a hike in Los Angeles with a friend, we crossed paths with a film crew shooting a reality show.
Unbeknownst to me, paparazzi were circling.
They took my picture, and the photos were published alongside images of me from another time in my career.
"Hunk To Chunk." "Fit To Flab." Etc.

My mother has one of those "friends" who's always the first to bring you bad news.
They clipped one of these articles from a popular national magazine and mailed it to her. She called me, concerned.
In 2010, fighting for my mental health, it was the last thing I needed.

Long story short, I survived.
So do those pictures.
I'm glad.

Now, when I see that image of me in my red t-shirt, a rare smile on my face, I am reminded of my struggle.
My endurance and my perseverance in the face of all kinds of demons. Some within. Some without.
Like a dandelion up through the pavement, I persist.

Anyway. Still. Despite.

The first time I saw this meme pop up in my social media feed, I have to admit, it hurt to breathe.
But as with everything in life, I get to assign meaning. And the meaning I assign to this/my image is Strength. Healing. Forgiveness.

Of myself and others.

If you or someone you know is struggling, help is available.
Reach out. Text. Send an email. Pick up the phone. Someone cares.
They're waiting to hear from you. Much love. - W.M."

Back to top Go down
View user profile http://saga.swedishforum.se
Chrille
Admin
avatar

Posts : 42
Join date : 2018-05-23

PostSubject: Re: D. E. P. R. E. S. S. I. O. N.    Wed Aug 08, 2018 5:42 pm

Även om jag är den enda som skriver i den här tråden, måste jag erkänna att jag gillar den. Jag har faktiskt ett alldeles eget forum, sen 2010, med för närvarande 1298 inlägg. Älskar att ha något eget, min alldeles egna virtuella bostad där jag kan möblera hur jag vill. Något jag aldrig skulle dela med andra, inte ens mina allra närmaste, bara något för mig. Mina egna tankar, intressen, hemligheter. Men tillbaka till Wenthworth Miller. Han är en väldigt duktig skribent och har skrivit massor av intressanta poster, rekommenderar honom starkt, speciellt när man mår dåligt och behöver hitta någon att känna igen sig i. Följande post skrev han 2015...

Flour Or Wheat - https://facebook.com/notes/wentworth-miller/flour-or-wheat/1653559881523614

I've been coming here a long time, to this strip mall hole-in-the-wall Mexican restaurant off the freeway, with the chicken quesadillas I decided somewhere in my mid-20s (without much research, admittedly) were the best in Los Angeles. In 199-something it was a small chain with franchise dreams and few locations, one of which was near-ish my apartment. When it closed I started commuting to a location that was not near-ish. It was far-ish. And when I brought someone along they would inevitably pronounce, between bites, that it wasn't worth the gas.

I paid them no mind.

I have a history of mental health issues and routine is important to me. Also consistency. Which might be why, once I started coming, I didn't stop. Why in the hundreds of times I've approached the counter I've always ordered the same thing.

Always.

One chicken quesadilla on a flour tortilla with guacamole. Rice and beans on the side. Plus chips.

Seriously. I've never tried anything else on the menu. For all I know the shrimp tacos make men weep. I don't care. They're not on my radar.

Yet somehow, despite getting the same meal about twice a month maybe ten months a year for almost fifteen years, the guy behind the counter never remembers my order.

Ever.

Or, by extension, it would seem to follow, me.

This isn't "Cheers." Nobody knows my name. And if anyone's glad I came, they're keeping it to themselves.

Eventually I learned not to expect the guy behind the counter to know my order. What I could expect was a set mouth and a flat stare. Free of charge.

And that's been a relief.

At times.

At times I have deeply appreciated being made to feel anonymous. No one approaches me here. No one asks for a photo. No one seizes an opportunity to go full koala around my waist while a friend repeatedly fails to take a picture on their smartphone.

Other times, vacuum-sealed in my LA existence, moving from apartment to car to freeway and back, the luxury of not having to touch or be touched by another human being mine to indulge, I have very much wanted the guy behind the counter to know my order without me telling him first.

But no. Every time I walk in we have essentially the same exchange we've been having lo these many years:

Him: Upward nod and/or raised eyebrows with a split second of eye contact to signal I have his attention.

Me: "Chicken quesadilla, please."

Him: "Flour or wheat?" They've got two kinds of tortillas to choose from.

Me: "Flour." Let's not go crazy.

Him: "Rice and beans?"

Me: "Rice and beans."

He spreads a flour tortilla on the stovetop, sprinkles it with cheese while I pay at the register then get my salsa from the salsa bar. Unless I get my salsa from the salsa bar first then pay after. That part changes depending how fast the lady at the register rings me up. (I think of this as my chance to practice being flexible.)

When my tortilla is done browning and the cheese melting, the guy takes it off the stovetop and says, "Chicken or steak?" Even if I am the only customer in there, mine the only order being juggled, I will be asked to repeat my choice of protein.

Me: "Chicken."

Him: "Rice and beans?"

To be fair, I don't know his name or order either (assuming he eats there too). To be fair, I'm sure it's no picnic chopping onions and grilling carnitas for a living. I spent a summer scraping uneaten refried beans off plates at a Mexican restaurant in Phoenix. An outdoor restaurant. In Phoenix. In summer. So while I don't/won't insult the guy behind the counter by pretending to understand the depth/breadth of his experience, I feel like I can imagine it. At least a little bit.

Or maybe not. Maybe I'm just a spoiled jerk with a sense of entitlement. Maybe the guy's having an off decade. Maybe his dog ran away and never came back. Maybe he needs some sweet understanding. Maybe I should cool it with the judgments and projections. Maybe it shouldn't matter to me that he can't (won't?) remember my order.

But it does.

Whatever. I don't come for the service. I come for the quesadilla. Which, most likely, is average. But which, drawn to ritual as I am, I've eaten enough times to become sentimental about. Ditto the 90-minute drive there and back, the smell of the hand soap in the bathroom, the validation stamp with the red ink they stamp on my parking stub that gets on my fingers if I touch it before it dries. This is my spot. My joint. My Cheers. Even if nobody knows or cares what my name/order is. This (most likely average) quesadilla is threaded through my LA history, this city I've liked and hated (almost) equally, a place I came to because it's "where the work is" and, now that the work is taking me away, I'm thrilled to leave. A town that has never felt like home, even if it was where I chose to lay my head.

As the poet said, #notmyvibenotmytribe.

Which is why, on the eve of my permanent departure, about to begin a new job in a new city in a new country, as I ready myself for a set of experiences that promise change and growth and shift and all the things that used to frighten me but which today I recognize and embrace as gift and gold, it's only fitting that I make the drive to my little Mexican restaurant one last time, for one last chicken quesadilla on a flour tortilla. And by doing so honor all the other times I came here to enjoy "my last quesadilla." Not because I was leaving town but because I was going to go home and kill myself.

Of my close friends, I've known Depression the longest.

By 10 we were well-acquainted. He was there for my first attempt, at 15, for my second, freshman year at Princeton, and for the multiple dress rehearsals and close calls that followed. He was there as recently as four years ago, seated in the front row for what was in some ways my most serious breakdown since college. When all I wanted was to die. When Depression had me convinced - deep down, on a cellular level - that I Would Always Feel This Way and that There Were No Other Versions Of Me/Life On Offer.

That was before I realized Depression is a Liar.

That was before the daily meditation, the prayer, the affirmations. Before the therapy, the men's work, the move from isolation into community. Before the self-expression via writing (privately, professionally) and coming out (publicly). Before the gentle (and sometimes not-so-gentle) letting go of the people, habits, and belief systems that knocked me out of my body, lowered my frequency, and robbed me of a good night's rest. Before the gradual conclusion that I did not come into this world preprogrammed to self-destruct. (That upgrade/virus came later, courtesy of outside influences.) Before the understanding (remembering?) that my birthright is joy. But joy won't just come when I call it. I have to invite it. Gently. With intention. Building a connection, a trust, over time.

But I digress. Where was I? Oh yes. Chicken quesadillas.

Over the years, on a handful of dark days, I would determine that my final meal would be my favorite and when it was finished, I would exit this earth. Because I couldn't imagine feeling better. Because I couldn't imagine a different, vastly improved state of existence.

Which, obviously, represents a colossal failure of my imagination.

That was another tool in Depression's toolbelt: the limits of what I could and could not imagine.

The man I was then couldn't have pictured the man I am now, moving (more) consciously and (more) thoughtfully through the world, (more) alert to the people, habits, and belief systems that invite peace and purpose into my life on a daily basis. A man departing (escaping) Los Angeles with a plateful of things to look forward to.

The man I was then wouldn't have believed any of this was possible. But it was. Is.

And to celebrate, I'm treating myself to one last chicken quesadilla on a flour tortilla before I go. Because it's f-cking earned. If I do say so myself.

I park my car in the underground lot, get my parking stub, enter the restaurant. I walk past the guy behind the counter and into the bathroom to wash my hands. Emerging, I get my tray, approach the counter, and see that for the first time in the near fifth of a century I've been frequenting this chain, on what is potentially and very probably my final visit to this strip mall hole-in-the-wall, this totally unexceptional restaurant I've spent years patronizing and a not inconsiderable amount of gas money getting to from various apartments, the guy behind the counter has already got a tortilla heating on the stovetop for me. Flour.

Eyes down, he sprinkles it with cheese, says to me or himself or to both of us, "Chicken quesadilla."

It is a statement. Not a question.

I say, "Yes. Please."

And "Thank you."

https://facebook.com/wentworthmilleractorwriter/
https://facebook.com/notes/wentworth-miller/marginalia-fb-posts-2014-2017-02/1863123760567224/
https://facebook.com/notes/wentworth-miller/mailbag-mental-health-remix/1717037448509190/

Back to top Go down
View user profile http://saga.swedishforum.se
Chrille
Admin
avatar

Posts : 42
Join date : 2018-05-23

PostSubject: Re: D. E. P. R. E. S. S. I. O. N.    Wed Aug 08, 2018 6:41 pm

Jag hoppas verkligen inte att det är så här du tänker om dig själv...



Hemskt. Hur söt som helst. Men hon kan inte se det.

Hoppas och tror att du känner dig bekväm nog att prata om alla dina komplex och negativa tankar. Och hoppas och tror att du inser innerst inne att du aldrig behöver känna dig otillräcklig, att du duger som du är, och inte bara duger - du är bra som du är. Så att du inte håller dig undan bara för att inte göra mig eller någon besviken. Allt detta är trots allt bara i ditt huvud, det är inte sanningen. Du är dessutom så väldigt ung, du har hela livet på dig att förändra ditt sätt att se på dig själv - vilket nästan alltid underlättar ju äldre man blir. Istället för att tänka på allt du saknar och inte är nöjd med, så borde du försöka tänka på allt du faktiskt har och kan vara glad över. En älskande familj, en mysig hund, en bästa kompis du kan sova i sked och göra mig svartsjuk med, och sist men inte minst Christian. Fantastisk kille!

Back to top Go down
View user profile http://saga.swedishforum.se
Chrille
Admin
avatar

Posts : 42
Join date : 2018-05-23

PostSubject: Re: D. E. P. R. E. S. S. I. O. N.    Thu Aug 09, 2018 3:56 am

PRINCE EA

Älskar honom.
Fann hans videos för många år sedan.
Såg dem alla. En efter en. Blev beroende.

Detta är en av de bästa videos jag sett. Kollat på den säkert 50 gånger.
Alltid när jag känner mig nere, saknar motivation, saknar perspektiv. Då tittar jag.
När jag känner mig livlös, ledsen, när jag inte ser något ljus i tunneln. Då tittar jag.


Back to top Go down
View user profile http://saga.swedishforum.se
Chrille
Admin
avatar

Posts : 42
Join date : 2018-05-23

PostSubject: Re: D. E. P. R. E. S. S. I. O. N.    Fri Aug 10, 2018 3:18 am


Något jag förmodar att du aldrig tagit. Kan inte minnas att du nämnt det i alla fall. Ett väldigt omtalat ämne där åsikterna går isär. En del, som min kompis Martin, totalvägrar medicin - vill inte riskera att bli beroende, vill inte använda medicin som en krycka och är rädd för potentiella biverkningar och/eller att det förändrar deras personlighet. Andra säger att antidepressiva förändrade deras liv. Att deras dalar inte är lika djupa, de blivit mer stabiliserade i humöret och upplever sig själva som betydligt gladare överlag. Vad för slags antidepressiv medicin som funkar bäst skiljer sig från individ till individ och beror på vad för slags problem man har. Det kan ju finnas olika orsaker till sin depression och således olika mediciner som motverkar detta olika bra.

Min syster har gått på antidepp sen 20-årsåldern. Och hon säger att hon inte fungerar utan den. Att det inte nödvändigtvis gör henne jätteglad, men att det hindrar henne från att falla i djupa depressioner. Hon blir mer stabil. Mindre humörsvängningar. Även jag har provat olika mediciner mot depression. Själv kände jag aldrig någon speciell skillnad dock. Fast det kan ju också ha att göra med att jag inte haft stark nog dos. Jag påverkas ju aldrig av koffein heller för den delen, kan dricka 4-5 redbulls och inte känna mig ett dugg piggare. Så det krävs nog mer för att påverka mig än en standarddos, men gav det aldrig ett ordentligt försök - det mest seriösa försök jag gjort kom efter att min mamma gick bort. Jag ville bara dämpa alla känslor så gott jag kunde. Var desperat. Mår man riktigt dåligt så kvittar allt. Kunde inte bry mig mindre om jag blev beroende, om jag förändrades som person, eller om jag ens dog. Kunde inte relatera överhuvudtaget till den där rädslan för medicin, mår man så pass dåligt att varje dag bara är en plåga - då har man ingenting att förlora på att testa. Så det gjorde jag.

Och jag tyckte inte att jag blev något gladare av det. Däremot så kände jag mig lite mindre fokuserad på allt jag hatade med livet. Kändes som mina negativa tankar blev liiiite mindre. Jag har dock alltid haft svårt att komma ihåg att ta medicinen varje dag, så det kan ju också ha påverkat mig - att jag inte känt av medicinen lika mycket som andra. För även när jag slutat att ta det helt så har det inte gjort skillnad. Har varit enkelt att sluta. Och kände mig aldrig beroende. Inte ens nära. Just nu har jag sertralin jag tar. Eller som jag ska ta. Har inte tagit det ordentligt på flera månader. Jag vet inte om det är ett tecken på att jag inte varit lika deprimerad som annars, eller om jag helt enkelt gett upp tanken på att det gör skillnad. Förmodligen det förstnämnda. Men gillar ändå att det finns där, ifall att. Och vet ju att de flesta blir påverkade av medicinen, på ett eller annat sätt, och att min subjektiva upplevelse inte gäller alla.

Så vad har du att förlora egentligen på att prova? Kanske är just det som tynger dig allra mest, tankar och känslor som kan kraftigt motarbetas med medicinering. Känns definitivt värt ett försök. Speciellt om du, som du säger, faller i dessa djupa dalar flera gånger per år. Fatta vad jobbigt om du ska vara borta från mig i flera månader varje år. Kanske kommer du känna precis som min syster, att antidepressiva gör dig mer stabil, att du inte längre faller i dessa djupa depressioner på samma vis igen. Du kan ju fortfarande vara ledsen ibland, men att det inte blir på det här sättet.

Vad för slags medicin som lämpar sig bäst som första alternativ skulle så klart din doktor i så fall få avgöra baserat på vad du berättar. Eller så kommer han säga:
LEDSEN SAGA, DU ÄR ETT HOPPLÖST FALL, FINNS INGA MEDICINER SOM KAN HJÄLPA DIG!!! Hade inte det varit fantastiskt roligt att höra? <3

Här är en tjej som haft en väldigt positiv upplevelse av medicinering i alla fall:
https://reddit.com/r/Anxiety/comments/7adgcq/zoloft_changed_my_life/


Back to top Go down
View user profile http://saga.swedishforum.se
Sponsored content




PostSubject: Re: D. E. P. R. E. S. S. I. O. N.    

Back to top Go down
 
D. E. P. R. E. S. S. I. O. N.
Back to top 
Page 1 of 1

Permissions in this forum:You cannot reply to topics in this forum
Chrille & Saga | Journey to Paradise :: Waltz in the 4th Dimension :: Manipulated Living-
Jump to: